And he stole all hearts away...

...ehej ehej ehej way ehej ehej he stole all hearts away öööhö weheey. dubididudu, dubididudu.

Har hon tråkigt? Nej, hon är bara extremt trött.

Denna vecka som jag haft en väldigt dubbelsidig inställning till, ungefär Förväntansfylld Fasa, är plötsligt slut. Det är en väldigt konstig känsla. Den har varit så sjukt intensiv att jag... nästan inte märkt att den har gått. Exakt vad som varit så jädrans intensivt orkar jag inte ens ta upp, utan jag avslutar denna smått meningslösa blogg med att konstatera att jag antagligen kommer att sova på tåget till Göteborg.

(En stor) Hug, /C

O ja, sentimentalt crap är vad vi vill ha.

Herre jösses. Amalia.

Julbasar idag på söderbaumska skolan, vilket inkluderar lotto, försäljning av kakor, överdriven konsumtion av socker överhuvudtaget samt musikal.

Jag började min dag med att baka en morotskaka. Sedan... ja. Spelade piano i caféet. Underbart: ska nog bli barpianist när jag blir stor. Jag spelade fel otaliga gånger men det var ingen som brydde sig. Alla satt och pratade, och fick man applåder var det bara mysigt lama sådana. Kunde konferera med min pianolärare om vad jag skulle spela under tiden, eftersom jag inte visste det innan.

Anw. Det var inte höjdpunkten på dagen. Jag tog en promenad, och vältrade mig i nostalgi. En promenad runt skolan med ytterst sentimentaliserande (o, vilket mysigt ord) musik. Sedan så smög jag in på musikalen, (som åttorna gör varje år) och drabbades av en chock.

En chock som var så en så jäkla skum blandning av glädje, avundsjuka och nostalgi att jag förvånade mig själv. För första gången tänkte jag "Tusan, jag vill inte lämna det här stället" Och det var pinsamt. Men sant. Hur satans roligt hade vi inte när vi gjorde den jädrans musikalen? Och hur trevlig är inte min klass? Och hur jobbigt är det inte när min skola faktiskt har segrat över mig?

Jag har nog tagit mitt förnuft till fånga, jag tänker bara så för att jag snart kommer att lämna det. Det är det som är så härligt med att gå i nian, man är tillräckligt kritisk för att kunna känna sympati för något som är så fullständigt enerverande. Ja, jösses.

Jag vill inte bli stor. Nu: Lauren's Cathedral.

Hug, /C

Prao

Denna vecka är/har varit/kommer att vara mycket intressant. Jag inledde den med att praoa (märklig stavning) på... eh, låt oss kalla den Affären. Ja, för att göra en lång och omåttligt seg historia så var det inte särskilt kul. Tre timmar på förmiddagen fick jag lämna tillbaka saker från en vagn ut i affären. Sedan lunch (Totalt misslyckad, fick i mig en fjärdedels macka) och efter det fem timmar prismärkning. Och under tiden fick man uthärda kommentarer från min "handledare" om allt mellan himmel och jord, bara det var utsmetat med tjock ironi.

Jag bestämde mig för att inte komma tillbaka.

Istället tillbringar jag min praovecka på min oerhört sympatiska skola tillsammans med sju andra prao-lösa elever.

Gah. Det enda prao går ut på är att eleverna ska få reda på vad de INTE vill jobba med. Och, i vissa fall(som mitt), att handledarna ska få ta ut sin besvikelse över oskyldiga barn. ("Aha! Gratis arbetskraft! De får göra skitjobbet medan vi surfar på internet och dricker konjak och äter nötpraliner")

Höhö, min skola är lustig. Jag tycker om den. Ganska mycket för att jag vet att jag kommer lämna den snart...

We all want to change the world. Yeah. You know it's gonna be alright. Dagens låt , jäs? : )

Hug, /C

Jäs.

Var uppe till klockan fem dagen före igår. Det var väldigt trevligt. Grekisk mat, film och allmänt mys. Samt, av någon outgrundlig anledning, städning av Idas badrum. Klaras infall och initiativ, varpå både jag och hon blev helt fast. Samtidigt dansade de andra turkisk dans ute i vardagsrummet. Vi är konstiga, men lustiga.



Å, vad det är sympatiskt med blogg. En massa folk som kan och inte kan skriva lägger upp små fåniga* betraktelser på internet som folk faktiskt läser! Det är så underbart. Om man har tur så höjs kvalitén  på böcker också, eftersom man kan nå berömmelse genom internet. Ack ja, vad vore världen utan datorer?

HUG, /C


*Ja, bli inte upprörda. För mig är ordet fånigt någonting Positivt. Det är skillnad om jag skulle använda  Fåne. Då kan ni börja ta illa upp.

Vill inte.

Jag kommer sitta här hela eftermiddagen. Och det skrämmer mig...

Varför är jag så fruktansvärt dålig på att jobba med skolarbete?
(Ja, det är en ärlig fråga.)

Vadvadvad kan man skriva en jädrans engelskanovell om?


/C i skolan, nära sammanbrott.

Å,

Om jag någonsin glömmer, så får du slå mig hårt i ansiktet.

Formuleringsproblem.

För att uttrycka mina känslor för Beatles just nu, skulle jag kunna använda två formuleringar:
1. Beatles är alldeles för underbara.... (här fortsätter meningen)
2. Beatles är alldeles lagom underbara.... (Här fortsätter meningen)

Promblemet är, om man bortser från att deär hemskt fåniga, att båda stämmer fast båda kan misstolkas. Alltså. Beatles är alldeles lagom underbara, men det låter väldigt lite, och om man skriver För Underbara så låter det För Mycket. Så båda blir negativa fast de är positiva från början.

Å, jag hade verkligen inte behövt kommentera detta. Jag hade kunnat skriva "Jag tycker hemskt mycket om Beatles", och inte brytt mig om ifall Internet-Individer Som Jag Inte Känner tyckt att jag var lite fånig. Men nej, där har vi Fröken Charlottas språkliga noggrannhet som alltid försätter henne i trassliga knipor.
Suck.

Nåväl, jag sitter nu här och dricker grönt te. Solen har gått ner, så fort att man inte tänkt på det, och Söbs silhuett glittrar i fjärran, i all sin gulliga meningslöshet.

Vad bra det är att hur vidrigt någonting än är, så är det alltid lite gulligt.  (Observera: Jag antyder inte att Söb är vidrigt, min associationsbana gick bara lite snabbt)
Jag menar, det är väldigt svårt att hitta något /n man verkligen avskyr, som inte har något sympatiskt i sig. Eller, tusan, det behöver inte ens vara symptatiskt. Det kan bara vara... Just gulligt. (Klara skulle här antagligen använda ordet Charmigt, men att göra det skulle kännas som en uttrycksstöld.)

Hug, /C

Ps. Måste bara återkomma till det där i början och säga att jag tycker hemskt mycket om Mando*, Beatles**, Bobby*** och Jeff****. Ds.

*Diao **The ***Dylan ****Buckley

Den älskade musiken.

Å.

Vilken fånig titel. Nåja, när det gäller sådana saker får det vara lite fånigt. Och på tal om fåninghet har min gode vän Kla (och jag) gjort verklighet av uttrycket high on music, genom ett köp av en alldeles underbar cdskiva. (Varje låt var som en insikt  :) ) Vi tillbringade en hel kväll med att digga. Vi var hånade, men det gjorde ingenting.

För övrigt blir jag mer och mer fäst vid kyrkor, inte som Guds Hus, utan som en utmärkt plats för att ta till sig musik. Det är också en underlig form av gemenskap där, som är ganska bra företrädare för svenska sociala sammanhang... Det vill säga en massa människor (notera: människor som inte har alkohol i kroppen) som sitter tillsammans, under tystnad, så långt ifrån varandra som möjligt. Och ändå är det någon slags trygghet. Ack ja.

M: För att alla tvivel ersätts med ett fånigt leende ^^. (Gah, där är han igen)


Hug, /C