O ja, sentimentalt crap är vad vi vill ha.
Herre jösses. Amalia.
Julbasar idag på söderbaumska skolan, vilket inkluderar lotto, försäljning av kakor, överdriven konsumtion av socker överhuvudtaget samt musikal.
Jag började min dag med att baka en morotskaka. Sedan... ja. Spelade piano i caféet. Underbart: ska nog bli barpianist när jag blir stor. Jag spelade fel otaliga gånger men det var ingen som brydde sig. Alla satt och pratade, och fick man applåder var det bara mysigt lama sådana. Kunde konferera med min pianolärare om vad jag skulle spela under tiden, eftersom jag inte visste det innan.
Anw. Det var inte höjdpunkten på dagen. Jag tog en promenad, och vältrade mig i nostalgi. En promenad runt skolan med ytterst sentimentaliserande (o, vilket mysigt ord) musik. Sedan så smög jag in på musikalen, (som åttorna gör varje år) och drabbades av en chock.
En chock som var så en så jäkla skum blandning av glädje, avundsjuka och nostalgi att jag förvånade mig själv. För första gången tänkte jag "Tusan, jag vill inte lämna det här stället" Och det var pinsamt. Men sant. Hur satans roligt hade vi inte när vi gjorde den jädrans musikalen? Och hur trevlig är inte min klass? Och hur jobbigt är det inte när min skola faktiskt har segrat över mig?
Jag har nog tagit mitt förnuft till fånga, jag tänker bara så för att jag snart kommer att lämna det. Det är det som är så härligt med att gå i nian, man är tillräckligt kritisk för att kunna känna sympati för något som är så fullständigt enerverande. Ja, jösses.
Jag vill inte bli stor. Nu: Lauren's Cathedral.
Hug, /C
Julbasar idag på söderbaumska skolan, vilket inkluderar lotto, försäljning av kakor, överdriven konsumtion av socker överhuvudtaget samt musikal.
Jag började min dag med att baka en morotskaka. Sedan... ja. Spelade piano i caféet. Underbart: ska nog bli barpianist när jag blir stor. Jag spelade fel otaliga gånger men det var ingen som brydde sig. Alla satt och pratade, och fick man applåder var det bara mysigt lama sådana. Kunde konferera med min pianolärare om vad jag skulle spela under tiden, eftersom jag inte visste det innan.
Anw. Det var inte höjdpunkten på dagen. Jag tog en promenad, och vältrade mig i nostalgi. En promenad runt skolan med ytterst sentimentaliserande (o, vilket mysigt ord) musik. Sedan så smög jag in på musikalen, (som åttorna gör varje år) och drabbades av en chock.
En chock som var så en så jäkla skum blandning av glädje, avundsjuka och nostalgi att jag förvånade mig själv. För första gången tänkte jag "Tusan, jag vill inte lämna det här stället" Och det var pinsamt. Men sant. Hur satans roligt hade vi inte när vi gjorde den jädrans musikalen? Och hur trevlig är inte min klass? Och hur jobbigt är det inte när min skola faktiskt har segrat över mig?
Jag har nog tagit mitt förnuft till fånga, jag tänker bara så för att jag snart kommer att lämna det. Det är det som är så härligt med att gå i nian, man är tillräckligt kritisk för att kunna känna sympati för något som är så fullständigt enerverande. Ja, jösses.
Jag vill inte bli stor. Nu: Lauren's Cathedral.
Hug, /C
Kommentarer
Postat av: Klara
charr, du är bäst :D seeya//kl
Postat av: Anonym
är du en smart person? svar: jaaaaaaaaa
Postat av: Storebror
Tack siz för grym blogg! Det vardagliga blir allmängiltigt om man kryddar med lite reflektion. Jag ska fett länka till din blogg från min (inte särskilt välbesökta). PS: Du har väl hörselskydd när du går på konsert? ; )
Trackback