firuli, firula
Det här med julmusik. Just nu vill jag bara höra herr S. Stevens fromt skråla Once In Royal Davids City...
Helst ska det också ingå virgin mary, baby jesus, lord god almighty & omnipotent osv osv.
Sammanfattning: inget fan av bjällerklang - dra.
Eller nåt. Det där med ultimatum har aldrig varit min grej.
Antagningsprov
Done, Its done. Skönt, men tusan vet hur det gick.
Det sista jag hör innan jag går in i rummet är en intressant konversation. "Man ska inte känna sig dålig om man inte kommer in i år alltså" "Nää, det är ju över 20 pianister som söker"
Jaha, det är alltså ingen idé. Det klena självförtroendet man försökt bygga upp det senaste dygnet sattes i halsen.
Nåja, in i rummet för att möta det fyramannade sällskap som skulle fälla min dom.
Med ett uselt a vista (inte särskilt förvånande: ), ett man-vet-aldrig-det-kan-ha-gått-bra gehörsprov och en nästan okej uppspelning är jag ändå nöjd med dagen. Lustigt, hade ett dramatiskt utspel igår, men idag är jag helt lugn. Somnade till Spirit on the water, When the deal goes down och Laurens Cathedral. Vaknade till I am a rock. Min mp3 är fylld av fräsch feel good- musik, specialutformat för tillfället.
Kan ha någonting med saken att göra.
Puss, /Cha
Spontant!
var ordet! Återkommer om detaljer . )
Take this bloody waltz...
Long time no writing...
Vet inte riktigt varför, tror att det har varit ganska mycket annat att fundera på, skolan och sådant tjafs. Men nu har jag tid, för nu är jag sjuk.
Gä. Jag saknar min mp3. Den är det enda sättet jag kan lyssna på musik på ett vettigt vis, sorgligt nog. Eftersom jag har tappat bort alla mina vettiga cd-skivor, så nu har jag tre kvar... Dessa kan jag sätta in i min stereo som praktiskt taget saknar bas, eller på den andra med brus i bakgrunden. Jag har tillgång till en 256mb mp3, som man måste uppdatera varje kväll för att inte tröttna, och man får inte ens in de tre Mando-skivorna, som var en MAPP på min förra (som gick sönder).
Och nu har jag avfärdat Morrissey och Leonard Cohen som självhävdande, ångestutösande pretto-depp/sliskig, osjungande gubbstrutt.
Att jag fortfarande älskar Take This Waltz är ovidkommande. Av någon anledning så är jag inne i en period då jag rensar musiken efter hur sympatisk artisten är: Förutom mina stående Mando Diao, Bob Dylan, Beatles, Jeff Buckley så är det Simon and Garfunkel, Bob Marley, Timbuktu, Sam Cooke, Levellers Ja tack. Morrissey, Leonard Cohen, Kent, Lars winnerbäck Nej tack. Jösses vilka ilskna kommentarer jag kommer få... Men om ni ser de senare artisterna som Depp, så går det nog lättare.
Ointressant för er, viktigt för mig. Var bara tvungen att ösa ut lite besvikelse, nu känns det mycket bättre ^^
Hug, /C
Formuleringsproblem.
1. Beatles är alldeles för underbara.... (här fortsätter meningen)
2. Beatles är alldeles lagom underbara.... (Här fortsätter meningen)
Promblemet är, om man bortser från att deär hemskt fåniga, att båda stämmer fast båda kan misstolkas. Alltså. Beatles är alldeles lagom underbara, men det låter väldigt lite, och om man skriver För Underbara så låter det För Mycket. Så båda blir negativa fast de är positiva från början.
Å, jag hade verkligen inte behövt kommentera detta. Jag hade kunnat skriva "Jag tycker hemskt mycket om Beatles", och inte brytt mig om ifall Internet-Individer Som Jag Inte Känner tyckt att jag var lite fånig. Men nej, där har vi Fröken Charlottas språkliga noggrannhet som alltid försätter henne i trassliga knipor.
Suck.
Nåväl, jag sitter nu här och dricker grönt te. Solen har gått ner, så fort att man inte tänkt på det, och Söbs silhuett glittrar i fjärran, i all sin gulliga meningslöshet.
Vad bra det är att hur vidrigt någonting än är, så är det alltid lite gulligt. (Observera: Jag antyder inte att Söb är vidrigt, min associationsbana gick bara lite snabbt)
Jag menar, det är väldigt svårt att hitta något /n man verkligen avskyr, som inte har något sympatiskt i sig. Eller, tusan, det behöver inte ens vara symptatiskt. Det kan bara vara... Just gulligt. (Klara skulle här antagligen använda ordet Charmigt, men att göra det skulle kännas som en uttrycksstöld.)
Hug, /C
Ps. Måste bara återkomma till det där i början och säga att jag tycker hemskt mycket om Mando*, Beatles**, Bobby*** och Jeff****. Ds.
*Diao **The ***Dylan ****Buckley
Den älskade musiken.
Å.
Vilken fånig titel. Nåja, när det gäller sådana saker får det vara lite fånigt. Och på tal om fåninghet har min gode vän Kla (och jag) gjort verklighet av uttrycket high on music, genom ett köp av en alldeles underbar cdskiva. (Varje låt var som en insikt :) ) Vi tillbringade en hel kväll med att digga. Vi var hånade, men det gjorde ingenting.
För övrigt blir jag mer och mer fäst vid kyrkor, inte som Guds Hus, utan som en utmärkt plats för att ta till sig musik. Det är också en underlig form av gemenskap där, som är ganska bra företrädare för svenska sociala sammanhang... Det vill säga en massa människor (notera: människor som inte har alkohol i kroppen) som sitter tillsammans, under tystnad, så långt ifrån varandra som möjligt. Och ändå är det någon slags trygghet. Ack ja.
M: För att alla tvivel ersätts med ett fånigt leende ^^. (Gah, där är han igen)
Hug, /C
Trevlig konsert.
Kultursnobbar som har lust att håna mig för att jag gillar Sugarplum: varsågoda. Sugarplummies är inte alls lika bra som Mando, men konserterna ger ändå lyckorus. Må vara att de är diviga, men fånighet tilltalar mig.
Det enda som är mindre trevligt med denna händelse är att jag inte kan prata, eftersom jag var hes redan innan spöregnet och konsertskrålandet.
Hug, /C