Take this bloody waltz...

Long time no writing...

Vet inte riktigt varför, tror att det har varit ganska mycket annat att fundera på, skolan och sådant tjafs. Men nu har jag tid, för nu är jag sjuk.

Gä. Jag saknar min mp3. Den är det enda sättet jag kan lyssna på musik på ett vettigt vis, sorgligt nog. Eftersom jag har tappat bort alla mina vettiga cd-skivor, så nu har jag tre kvar... Dessa kan jag sätta in i min stereo som praktiskt taget saknar bas, eller på den andra med brus i bakgrunden. Jag har tillgång till en 256mb mp3, som man måste uppdatera varje kväll för att inte tröttna, och man får inte ens in de tre Mando-skivorna, som var en MAPP på min förra (som gick sönder).

Och nu har jag avfärdat Morrissey och Leonard Cohen som självhävdande, ångestutösande pretto-depp/sliskig, osjungande gubbstrutt.

Att jag fortfarande älskar Take This Waltz är ovidkommande. Av någon anledning så är jag inne i en period då jag rensar musiken efter hur sympatisk artisten är: Förutom mina stående Mando Diao, Bob Dylan, Beatles, Jeff Buckley så är det Simon and Garfunkel, Bob Marley, Timbuktu, Sam Cooke, Levellers Ja tack. Morrissey, Leonard Cohen, Kent, Lars winnerbäck Nej tack. Jösses vilka ilskna kommentarer jag kommer få... Men om ni ser de senare artisterna som Depp, så går det nog lättare.

Ointressant för er, viktigt för mig. Var bara tvungen att ösa ut lite besvikelse, nu känns det mycket bättre ^^

Hug, /C